Ovanligt modiga ledare

I DN läser jag om Brené Brown som forskat kring skam, mod, sårbarhet och empati.

Den som kan ens ett uns historia vet att ett starkt ledarskap kan användas till i princip vad som helst. Inte sällan handlar det om att skapa utrymme för makt, ambitioner för egen profit, behov av bekräftelse, eller ännu värre.

I Sverige och i Skandinavien finns det mycket stress kring att vara perfekt, att inte visa sin sårbarhet menar Brown.

”I mitt arbete använder jag en väldigt specifik definition av vad en ledare är. Jag definierar en ledare som någon som håller sig själv ansvarig för att hitta potentialen i människor och processer och utveckla den potentialen. Jag har träffat människor på de högsta positionerna som inte är ledare och jag har mött människor på låga positioner som är fantastiska ledare.”

Hennes poäng är att man inte behöver hantera ett företag, en myndighet eller vara högt uppsatt politiker för att leda – det kan gälla vem som helst på vilken nivå som helst i samhället, bara man är beredd att göra jobbet och lära sig.

– Mod kan läras ut, utvecklas och mätas och om du frågar mig vad jag tycker.

Ledare. De har en förståelse för sitt emotionella jag. Har haft tid att ankra o vet vem dom är. Det gör det möjligt att skapa en förståelse för både sina egna och andras sätt att greppa uppgifter och agera. Att ha förmågan att reflektera över den värdegrund som vägleder mig i min syn på hur ledarskap och chefskap ska utformas.

Inte sällan tycker jag mig möta ett oreflekterat och ganska ogenomtänkt förhållningssätt till ledarskapet och chefskapet. Det är som om det vore företagsledningens ansvar att ge mig uppdraget och beställa det sorts ledarskap som kan kramas ur visioner, mål, arbetssätt och mätresultat och prestationskrav. För en del är det fortfarande så att ledarskap innebära att leda verksamhet och det där med att leda individer och grupper får man ta.

Skulle modigt ledarskap då kunna handla om att jag redovisar mitt sätt att se på uppgiften. Hur jag kommer att styra och leda, varför jag valt det synsätt jag har. Att konstatera att man kan göra bra ifrån sig. Och att man ibland inte lyckas i sitt uppsåt att leda väl och modigt.

Inom Consultatum används Lewins så kallade beteendeekvation som en utgångspunkt och förklaring till att vi och vårt agerande är ett resultat av interaktionen mellan individen och omgivningen. Rätt användbar. Eller hur?